Ett möte på pendeltåget

På tåget hamnade jag mittemot ett äldre par från Iran. De berättade att de var på besök hos en släkting som bor i Sverige, och att det var första gången de var i landet. Släktingen var också med på tåget, och han fick agera tolk. Efter vi hade presenterat oss för varandra, var det första de frågade mig om var varför vi inte bryr oss om våra familjer i Sverige. För en stund kände jag mig förolämpad. Att de skulle kritisera Sverige när det finns så mycket problem i Iran. Det här var strax efter det hade varit stort folkuppror i Iran som slagits ner hårt av ledarna i Iran, vilket fått mycket uppmärksamhet i media. En impuls jag fick var att säga något kritiskt mot Iran som svar. Men jag hejdade mig, och det slog mig att det var en intressant fråga de hade ställt. Jag tyckte det var intressant att fundera över varför familjeförhållandena är annorlunda i Sverige jämfört med Iran. Jag föreslog att vi är mer individualistiska i Sverige, och att vi satsar mer på personliga karriärer. Paret lyssnade intresserat, men de insisterade i att det är viktigt att hålla samman familjen. Jag påminde mig om när jag arbetat i vården att patienter med persiskt ursprung som regel har flera familjemedlemmar hos sig, så jag förstod ju att detta var något viktigt för dem. Varför familjen kan ha så stor betydelse var en fascinerande tanke tyckte jag. Samtidigt var jag ändå mån om att försvara den svenska livsstilen, och jag kunde märka att de lyssnade på mig med nyfikenhet också.

När jag berättade att jag var på väg och skulle träffa min familj och att jag skulle till ett dop, så lyste kvinnan upp. Det var som att se himmelriket i hennes ögon vid tanken på att få träffa familjen. Det gjorde intryck på mig, men samtidigt skapade det en disharmoni, för det jag såg i hennes ögon stämde ju inte överens med min verklighet. Jag hade just förklarat att vi inte håller ihop våra familjer så hårt i Sverige, och min egen familj var inget undantag, med personer som bor på olika ställen och drar åt olika håll.

Jag berättade i alla fall att jag skulle läsa en dikt på dopet, och det väckte intresse. Mannen ville gärna att jag skulle berätta om dikten, vad den handlade om. Dessvärre var det inte något som kunde höja stämningen. Jag insåg i den stunden att jag inte hade någon riktig känsla för dikten. Jag såg också på paret att de inte verkade uppskatta den. De gillade nog inte dikten, men de var för artiga för att säga det rakt ut. Istället frågade de om jag kände till någon persisk poet. Jag erkände att jag inte gjorde det, och de verkade uppriktigt förvånade när jag sa det. Då hade jag ändå inte berättat att jag läst litteraturvetenskap i två år, och tyckte jag hade hyfsat bra koll på litteratur i allmänhet. Sheherazade försökte jag med, författarinnan till Tusen och en natt, men det var inget som de kände igen. De tyckte jag skulle läsa Molavi. Det var ett namn jag hade hört talas om, men inte läst.

När vi skiljdes åt var det med en känsla av att jag lärt mig något av dem. Kanske upplevde de också att de lärt sig något av mig.